There's only so much you can take
Åh jag är så irriterad på den svenska sjukvården just nu. Hörde en grej på bowlingen som än en gång fick mig att inse hur värdelös svensk sjukvård och Jax VC är. Knappast nån nyhet liksom. Tänk vad trevligt det vore om läkarna kunde ta en på allvar nån gång, istället för att bete sig som om dom vet allt när dom bevisligen inte vet ett dugg. Mitt knä är ju ett bra exempel. Har haft ont i mitt högerknä i säkert 10 år, läkarna har avfärdat det som en överansträngning. En överansträngning som inte gått över på 10 år? Låter ju vettigt (inte). Nu har ju mitt knä börjat låsa sig, vilket uppenbarligen är för att min skenben rör sig för mkt och att jag har för svaga muskler runt knäet. Men om mitt knä låste sig riktigt hårt lr om det viker sig så skulle jag höra av mig igen så skulle vi röntga det, för en röntgen hjälpte visst inte nu. Öhh, mitt knä låser sig redan riktigt hårt och det viker sig, så varför skulle en röntgen hjälpa senare men inte nu? Logiskt? Nej. Programmet jag fick av sjukgymnasten kan jag dessutom inte göra för det gör så j*vla ont att jag börjar gråta.
Min knöl på halsen som dom påstår är en inflammation i lymfkörteln, som man kan få om man är sjuk och har feber, skulle försvinna på 1-2 veckor. Det var 3 månader sen och knölen är fortfarande kvar. Jag har dessutom inte haft feber på säkert 2 mån. En knöl på lymfkörteln kan innebära lymfkörtelcancer, då känns det ju liksom jättekul att varje gång man ringer till VC så får man höra "ja men vänta en vecka så har den nog försvunnit, annars får du höra av dig igen." Nej, jag är inte alls livrädd.
Sen dom senaste månaderna har jag ju haft en ganska allvarlig depression, med allt vad det nu innebär. Även där tog inte läkarna mig på allvar. Först när jag började skära mig i armarna och hade ett riktigt sår att visa upp så fick jag hjälp med allt (sjukskrivning, antidepp, sömnpiller). Innan dess fick jag höra både att jag inte mådde tillräckligt dåligt och att jag inte hade nånting att vara ledsen över (detta av två olika läkare på två olika ställen). Så när det gäller psykvården är jag inte alls förvånad över att ungdomar tar livet av sig. När man har så mycket att kämpa med varje dag, så måste man dessutom kämpa bara för att få hjälp. Det gör ont när jag läser om nån ung människa som tagit livet av sig. Jag vet hur det är när man kämpar för att orka andas varje dag och läkarna anser att man ändå inte mår tillräckligt dåligt. Det känns så sjukt hopplöst och man ser ingen annan utväg än att bara försvinna. Det finns bara så mkt man orkar med. Man förstår inte hur dåligt en människa kan må innan man själv har varit i den sitsen, när det gör så ont att man måste kämpa för varje andetag, någonting som egentligen ska ske automatiskt.
Jag fattar inte. Läkare finns väl för att hjälpa till när man mår dåligt och har ont? Så varför hjälper dom inte folk då?
Min knöl på halsen som dom påstår är en inflammation i lymfkörteln, som man kan få om man är sjuk och har feber, skulle försvinna på 1-2 veckor. Det var 3 månader sen och knölen är fortfarande kvar. Jag har dessutom inte haft feber på säkert 2 mån. En knöl på lymfkörteln kan innebära lymfkörtelcancer, då känns det ju liksom jättekul att varje gång man ringer till VC så får man höra "ja men vänta en vecka så har den nog försvunnit, annars får du höra av dig igen." Nej, jag är inte alls livrädd.
Sen dom senaste månaderna har jag ju haft en ganska allvarlig depression, med allt vad det nu innebär. Även där tog inte läkarna mig på allvar. Först när jag började skära mig i armarna och hade ett riktigt sår att visa upp så fick jag hjälp med allt (sjukskrivning, antidepp, sömnpiller). Innan dess fick jag höra både att jag inte mådde tillräckligt dåligt och att jag inte hade nånting att vara ledsen över (detta av två olika läkare på två olika ställen). Så när det gäller psykvården är jag inte alls förvånad över att ungdomar tar livet av sig. När man har så mycket att kämpa med varje dag, så måste man dessutom kämpa bara för att få hjälp. Det gör ont när jag läser om nån ung människa som tagit livet av sig. Jag vet hur det är när man kämpar för att orka andas varje dag och läkarna anser att man ändå inte mår tillräckligt dåligt. Det känns så sjukt hopplöst och man ser ingen annan utväg än att bara försvinna. Det finns bara så mkt man orkar med. Man förstår inte hur dåligt en människa kan må innan man själv har varit i den sitsen, när det gör så ont att man måste kämpa för varje andetag, någonting som egentligen ska ske automatiskt.
Jag fattar inte. Läkare finns väl för att hjälpa till när man mår dåligt och har ont? Så varför hjälper dom inte folk då?
Kommentarer
Trackback
