Patricia

Panikångest. Kämpar för att andas. Ännu ett sår. Ja, jag har ett självskadebeetende. Nej, jag bryr mig inte. Visst är det lite jobbigt när märkena syns i speglarna på dansstudion. Men gjort är gjort, och att jag fortsätter är för att det är det enda som får ångesten att försvinna. Ångesten måste försvinna, så att jag kan sova, för jag måste ta mig upp till jobbet. Och jobbet ja. Mitt helvete på jorden. Jag har nog aldrig vantrivits så mkt nånstans som jag gör där. Jag hatar det. Varje minut så hatar jag det. Jag vet hur glad jag var när jag slapp det, så hur ska jag kunna gå tillbaka nu, när jag vet att det kommer ta glädjen ur mig igen? Det går inte. Är ett jobb verkligen värt det, när det får en att må så fruktansvärt dåligt? När man känner att man hellre skulle sälja sig på gatan än att spendera en till minut där?