Basically så visste jag att det skulle bli tufft att gå ner i styrka på tabletterna. Men jag trodde ju inte att det skulle bli så här tufft. Hoppas och väntar på att min kropp ska vänja sig, återställa sig. Verkar ju inte hända. Drygt när man inte kan styra det. När det fattas ett ämne i kroppen som gör att man mår apa. Även fast man är glad över det man har, så kan man samtidigt inte vara glad även fast man vill. Man känner sig lite hjälplös...Man kan lära sig att hantera det, men man kan aldrig få det att sluta. Och det är det värsta med folk som aldrig varit med om det. Dom tror att man kan få det att sluta. "Skärp dig." "Snap out of it." Det Dani sa var ganska klockrent. "When I get a anxiety attack, I feel all alone. I feel like I'm dying inside." Basically.
